Var är

den röda tråden?

Här, men den har trasslat ihop sig

Var är den röda tråden?

Här, men den har hängt upp sig

Funderar över det här med Visuell gestaltning-tänk. Läser lite i boken Culture and Power, the plots of history in performance, Ruben Valdes Miyares and Carla Rodriguez Gonzales red. Cambridge Scholars Publishing, 2008. Här diskuteras olika spännande spår som visualisering genererat. Hamnade just nu i artikeln av Susan L.T Ashley. Hon tar upp museernas roll och auktoritet och problemen med detta. Tre områden delar hon in dem i;

"- Institutional control of the exhibit planning agenda
- The continued focus on textual communicative strategies, and
- The unconscious use of the visual display techniques that embed dominant tropes"

Som jag förstår det synliggör hon den allt kraftigare roll museer tillskriver sig. Det är viktigt att kunna läsa. Det är också viktigt att kunna tolka och förstå. Det museerna gör är att sätta agendan, spelets regler och i synnerhet språket. De äger tolkningsföreträde och säger sig många gånger föra folkets talan. Hon skriver mycket tänkvärt tycker jag, som söker en betydelse till visuell gestalnings-tänket.

Hon berättar hur fel det kan gå, och ger exemplet på utställningen Into The Heart of Africa, som visades på Toronto Royal Ontario Museum ´89-´90. Till verken sattes ironiska texter. Besökarna läste in helt andra saker i texterna vilket resulterade i stora rabalder med skriverier om rasism mm. Utställningen som var tänkt att visas i andra länder fick stängas ner.

Jag funderar över om det kanske är det som Världskulturmuseet var rädda för vid Jerusalem utställningen. Det händer mycket på 20 år.
Min insikt så här på kvällskvisten är att ordlösa intryck går före text.